Just nu gråter min själ.

Det var nog inte meningen att vi skulle vara med varandra, det är som att nu i efterhand så ser man alla tecken på att det inte funkade. Men just i ögonblicket så gör man allt för att få det att fungera, få hjulen att rulla. Men det krävs två personer för att få ett förhållande att fungera, nu måste jag bara försöka hitta en väg tillbaka. Har nog vandrat för länge på den här stigen, känner mig vilse.

Alla mina snuttefiltar är brukade.

Just nu känner jag bara för att åka bort, ta med mig Kaja och bara försvinna ett tag.

Varför kan man inte bara erkänna att man är sårad, är det för att man är så förbannat stolt?